Bitter, jag?

Jag besökte en god vän, en kvinna(Ja, då vi har haft en relation tidigare så kan vi vara vänner kommer nog tillbaka till det här ämnet vid ett senare tillfälle) igår. Vi solade på hennes föräldrars baksida, drack kaffe och pratade om kärlek. Det var fint. Vi pratade om våra senaste relationer. Eller mest jag faktiskt. När jag insåg att loppet var kört med tjejen jag var kär i så blev jag otroligt ledsen. Trots den korta tid vi träffats. Det här är nått som jag har funderat mycket på.
Sedan i Mars i år har jag gått på behandling för mitt spel och alkoholmissbruk. Ett program som jag själv valt att hoppa på. Innan jag sökte hjälp så mådde jag otroligt dåligt. Söp, knullade och spelade bort på tok för mycket pengar. När jag erkände för mig själv och min omgivning att jag har problem så var det en stor sten som släppte från mitt bröst. Redan efter två veckor i programmet så blev mitt mående så otroligt mycket bättre. Sen dök Allie(vi kallar henne så) upp. Och mitt mående blev knappast sämre. Livet rullade på och allt var frid och fröjd. När relationen tog slut kändes det som om jag var tillbaka på ruta ett. Åh vad det är synd om mig! Jag hade sån självömkan att jag höll på att pissa på mig! Jag vet det nu. Allie är en fantastisk tjej som jag har berättat om i min tidigare blogg. Men förhållandet var dömt redan från början. Hon kom från ett sjuårigt förhållande med barn, hus och hund. Med en man som hon träffade som väldig ung. Allie hade inte ens flyttat ur huset de bodde i när vi träffades. Hon har i princip aldrig varit själv. Det här var information som jag fick tidigt. Och långt där inne visste jag att det här kan bli svårt. Ändå valde jag att köra på. När hon ville hoppa av resan som vi påbörjat så kände jag mig besviken. Men jag förstår henne verkligen. Hon är ung, vacker och har massor av möjligheter att välja väg i livet. Hon blir uppvaktad, och hennes självförtroende fylls på med komplimangerna hon får från sin omgivning. Sånt får oss att växa. Vi behöver alla få höra att vi är vacker. Även om Allie är så bra som jag beskriver, så är ju inte heller jag säker på om hon var den rätta för mig, långt ifrån. Vi hade ju inte hunnit lära känna varandra tillräckligt. Så den största anledningen till min sorg, är min självömkan över att bli lämnad. Inte det faktum att hon var kvinnan i mitt liv. Den här känslan tror jag fler känner igen. Men i förlusten har jag svårt att se klart. Jag blir bitter och svartsjuk. Det är nog en naturlig reaktion. Det betyder nog att jag är frisk. Att jag kan ge av mig själv. Satsa för att vinna, eller förlora. Slutar jag med det så slipper jag visserligen lida, men får också väldigt svårt att älska.

För övrigt så gav inte gårdagen så mycket. Men idag har jag sett tuttar på stranden. Dessa magiska skapelser :)

/Urban